Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det gick långt över förväntan och inte alls var så jobbigt som jag befarat. Jag hade helt klart byggt upp lite väl stor respekt för loppet efter att ha sett diverse avskräckande klipp på YouTube. Men låt mig ta dig med på vår resa runt Siljan.
Efter en ganska hektisk arbetsvecka, där jag tidigt kunde konstatera att vi inte skulle komma iväg till Dalarna redan på torsdagen som vi hade hoppats, begav vi oss mot Rättvik runt lunch på fredagen dvs dagen innan loppet. Jag åkte tillsammans med min sambo och tillika serviceman Lise. Bilresan gick bra och vi anlände till hotell Best Western i Rättvik strax efter 17, vilket var helt enligt plan och i god tid för att hinna hämta ut nummerlappar m.m. som lämnades ut på just detta hotell mellan kl. 17-18. Lise checkade in oss på hotellet medan jag hämtade ut nummerlappar, information och Siljan100-t-shirtar åt mig och Håkan. Det var gott om förväntansfulla cyklister vid utlämningen och jag smittades snabbt av den goda stämningen.
Efter att vi installerat oss på hotellrummet, från vilket man för övrigt hade en makalös utsikt över Siljan, var det dags att kontrollera cykeln och övrig utrustning. Som vanligt hade jag tagit med mig en massa "onödiga" prylar typ dubbletter av saker och ting och verktyg som jag knappt ens använt i garaget hemma, men man vet aldrig som jag brukar säga. Det visade sig nästa direkt att jag gjort rätt i detta. Vid provcykling upptäckte jag nämligen ett missljud från framhjulets nav. Vilken tur då att jag tagit med mig ett komplett reservhjul, 😃 färdigt med stansat däck och allt. Förvisso ett betydlig klumpigare däck än jag tänkt mig (Maxxis Forecaster 2.35) men helt ok ändå. Det kanske till och med kunde vara ett bättre däckval med tanke på de stökiga partierna. I övrigt verkade allt vara som det skulle så efter ytterligare en omgång olja på kedjan ställde jag in cykeln i det konferensrum som hotellet tillhandahållit oss cyklister som bodde på hotellet.
 |
| Vacker vy från vårt hotellrum. Typ som kolhydratladdning, fast för själen. |
Resten av kvällen förlöpte i lugnt tempo, där vi åt en halvkass middag på ett av stadens hak och därefter fixade med återstående förberedelser så som att blanda och fylla flaskor med sportdryck, packa cykelväskor och lägga fram cykelkläder. Kvällen avslutades med lite slött TV-tittande tills dess att ögonlocken blev för tunga. Det är lätt att slappna av när man har med sig en rutinerad serviceman som varit med vid en hel hög med långlopp och som själv cyklar.
Vi vaknade runt 5-tiden efter en natt med helt ok sömn. Jag tog en snabb dusch, smörjde in mig med mjukgörande salva på väl valda områden och klädde därefter på mig större delen av dagens utstyrsel. Efter en en god hotellfrukost där jag valde att käka så likt andra morgnar som möjligt plus lite äggröra och bacon, började jag känna mig redo för dagens utmaning. Så när som på en småkrånglande mage (hade haft problem hela veckan) och lite migrän, kände jag mig stark och väl förberedd.
Under tiden som jag hämtade min cykel och försedde denna med nummerlapp, stötte Lise, som var på väg till startområdet, på en slokörad deltagare på hotellparkeringen. Det visade sig att han hade åkt ifrån sina cykelskor och därför var på väg att ge upp hoppet om att kunna ställa upp i loppet. Vilken tur då att jag tagit med mig ett extra par cykelskor och vilken tur att skorna passade på den nu betydligt gladare deltagarens fötter! 😃
Jag cyklade från hotellet till startområdet för att värma upp och få ett sista kvitto på att cykeln fungerade som den skulle och för att känna att kläder osv satt bra. Det var en härlig morgon med blå himmel, knappt någon vind och runt 10 plusgrader. Det blev således en riktigt frisk och uppiggande liten cykeltur. I startområdet väntade Lise tillsammans med Håkan och hans fru Tina och ett helt gäng medtävlande. Jag hann knappt kliva av cykeln förrän jag hör någon som med desperation i rösten frågar om någon råkar ha en extra hjälm med sig. Vilken tur då att jag även hade tagit med mig en extra hjälm och att denna passade på cyklistens i fråga huvud. 😃
Stämningen i startområdet var relativt uppsluppen, även om man såg en och annan mer sammanbiten min. Den allmänna uppfattningen verkade vara att dagens väder och den varma och torra sommaren skulle medföra kanonförhållanden under loppet, inte minst i jämförelse med förra årets lopp. Efter några minuter i startområdet ropade speakern ut att det endast återstod några minuter till första start. Nytt för i år var att singelklassen skulle starta fem minuter före övriga.
 |
| Startområdet med många förväntansfulla och optimistiska cyklister. |
 |
| Några sista förberedelser och lite peptalk inför starten. Undertecknad och Håkan i duoklassen. |
Håkan och jag startade 07.05 varvid vi trampade i väg i lagom tempo i sällskap av större delen av övriga cyklister i duo-klassen. Efter ca 7 km på asfalt byttes asfalten mot ett betydligt mer utmanande underlag på loppets första riktiga stigparti som innehöll en hel del rötter och stenar och var förvånansvärt blött och lerigt. Vi hängde så här långt med ganska långt fram i startfältet, men valde snart att slå av lite på takten för att istället hitta ett eget mer hållbart tempo. Humöret var på topp och benen kändes pigga.
Loppets många uppförsbackar duggade relativt tätt redan från start. Vi märkte flera gånger att det lönade sig att släppa ryggarna på andra starkare cyklister i de längre uppförsbackarna och istället hitta ett lite lägre, malande tempo. Efter att de starkare cyklisterna dragit ifrån i uppförsbacken kom vi nämligen snabbt ikapp efter backens krön och kunde med pigga(re) ben cykla ifrån på de efterföljande partierna.
Eftersom vi hade vårt egna (världens bästa) serviceteam med oss som serverade en uppsjö av godsaker, allt från saltgurka och buljong till bullar och godis, blev våra stopp i de tre ordinarie depåerna relativt korta och effektiva. Vi valde att kliva av cyklarna och sträcka på oss vid alla stopp, vilket var skönt och något jag tror vi tjänade på i det långa loppet även om det kändes lite jäktande att bli passerad av andra cyklister vid våra egna depåer.
Efter lite drygt sju mil närmade vi oss den beryktade Granbergsbacken och det kändes för min del som loppet nu började på allvar. Granbergsbacken består huvudsakligen av en lång och ganska brant grusväg. Mot slutet av backen övergår grusvägen till en hyfsat svårcyklad stig och backen blir ytterligare lite brantare (känns det som åtminstone), så i toppen av backen var benen ganska stumma och jag kände mig för första gången lite trött och sliten. Tröttheten gick som tur var snabbt över efter lite lugnare cykling och några extra klunkar sportdryck.
Loppet rullade därefter vidare på en fortsatt blandning av stigar, halvt igenvuxna skogsbilvägar, grusvägar och vanliga asfalterade bilvägar. Vi lyssnade bra på varandra och farten anpassades hela tiden efter den som för stunden kände sig minst stark. Den som kände sig stark gick upp och drog lite extra. Håkan, som är bättre än mig på de stökigaste partierna, tog oftast täten på dessa vilket underlättade för mig eftersom jag då fick hjälp att göra effektiva spårval.
 |
| En rolig och lite småstökig nedförslöpa mitt i loppet. Bara att släppa på... |
Så småningom närmade vi oss Leksand med den sista ordinarie depån och jag kunde konstatera att jag fortfarande kände mig ganska pigg. Jag hade ont i ena knät och var lite öm i baken men inget av detta kändes som något hot mot att gå i mål. Håkan verkade pigg och stark, så det fanns all anledning att ta sig an den avslutande delen av loppet med tillförsikt. Efter lite stärkande fast föda nedsköljt med varm buljong fortsatte vi så färden in mot målet i Rättvik.
Strax innan slutet av loppet kommer en ganska lång och jobbig uppförsbacke där vi tidvis knappt uppnådde styrfart. Plötsligt hör vi då röster bakom oss varvid Håkan rycker till, utbrister "f-n! duo!!" och börjar trampa på i ett, som jag under de rådande omständigheterna upplevde det, galet tempo upp för backen. Det var med andra ord bara till att sätta fart och röra på påkarna även för min del. Skönt nog var det inte så långt kvar till toppen av backen och därefter var det i princip en enda lång nedförsbacke hela vägen in i mål. Så vi höll undan och rullade lyckliga över mållinjen som sjunde snabbaste par med sluttiden 8.01. Loppet övergick här i ett glatt och lite svettigt kramkalas.
 |
| Vår målgång. Gott om krafter kvar, men skönt ändå att vara i mål. |
 |
| Kramkalas! |
I målområdet rådde en varm och familjär stämning och alla cyklister som rullade över mållinjen bjöds på applåder från övriga deltagare samt nygrillade hamburgare och medaljer. I vanliga fall brukar jag inte dröja mig krav särskilt länge i ett målområde efter ett långlopp, men det fina vädret, det trevliga sällskapet och den härliga stämningen gjorde att vi knappt kunde slita oss så vi blev kvar där en lång stund innan vi slutligen bröt upp och begav oss av hemåt.
 |
| Stämningen i målområdet var underbar. Vädret och de goda hamburgarna bidrog nog en del. |
 |
| Nöjda gubbar som njuter i solskenet. |
Cyklarna fungerade bra under hela loppet, så när som på att min effektmätare lade av halvvägs in i loppet och att min improviserade lösning med en flaskhållare på sadelstolpen plus ett gummiband som skulle hålla flaskan på plats inte fungerade i de stökigaste partierna (flaskan ramlade ur och hamnade mellan bakdäcket och ramen) samt lite missljud från mitt vevparti. Vi fick inte en enda punktering, vilket vi båda var förvånade över.
Siljan100, som enligt arrangörernas hemsida ska vara ett av nordens tuffaste cykellopp, ÄR ett krävande cykellopp som innehåller en rejäl dos singeltrack, en hel del tekniskt svåra partier och en inte minst en massa höjdmetrar. Det tydligaste intrycket är dock de många fina (läs roliga) stigpartierna var och alla fina miljöer man cyklar genom.
Några tankar och råd avseende förberedelser inför Siljan100:
Ett drygt 16 mil långt MTB-lopp är krävande så det gäller att ha härdat kroppen med många mil i sadeln. Själv hade jag cyklat närmare 400 mil inför loppet vilket var mer än tillräckligt. Siljan100 är bitvis ganska stökigt och tekniskt krävande, så det underlättar en hel del om man behärskar sådan cykling. Det går så klart att ta sig igenom de stökiga partierna ändå, men man sparar en hel del kraft och tid om man kan cykla avslappnat genom dessa. Det är viktigt att cykelns inställningar är rätt och att man är van att sitta länge på just den cykel som loppet kommer att genomföras på. Materialet behöver vara i gott skick, inte minst däcken för att undvika onödigt krångel. Sist men inte minst är det viktigt att ha pratat igenom loppet (målsättningar, hur göra vid servicestopp osv.) med sin lagkompis om man cyklar duo.
Tips för genomförandet av Siljan100:
Mina tips är att kliva av cykeln vid alla servicedepåer, att äta regelbundet redan från start, att ha sportdryck i flaskorna och att hela tiden prata med och vara lyhörda för varandra (duo-klass). Gå ut lugnt fram till första depån, öka lite fram till nästa och kör så hårt kroppen och knoppen tillåter från sista depån och in i mål. Det kommer några uppförsbackar även på sista etappen så spara lite kraft till dessa. Mjukgörande salva på känsliga ställen rekommenderas varmt. Jag valde att köra utan vattenryggsäck (skonsammare för ryggen vid ett så här pass långt lopp) vilket funkade hyfsat i och med att jag hade tillgång till service mellan de ordinarie depåerna, men ett tips är att planera så att vätsketillgången är tillräcklig.
Mitt materiel under Siljan100:
Cykel: Scott Spark RC 900 SL
Däck: Fram: Maxxis Forecaster 2.35 Bak: Continental RaceKing Protection 2.2 (funkade bra även i de fuktigare partierna, men är nog inget för riktigt leriga partier)
Klädsel: Vanliga bib-shorts och kortärmad cykeltröja. Arm och benvärmare samt vindväst i början av loppet
Cykeldator: Garmin 935XT (pulsklocka) med externt pulsband
