Långa Lugnet 2015

Ta mig igenom Långa Lugnet 2015, check!

Poäng i Mitsubishi MTB Challenge (långloppscupen), check!

Igår kunde jag överraskande nog bocka av två av årets cykelmål efter att jag, Elias och Håkan kämpat oss igenom Långa Lugnet tillsammans med ca 600 andra tävlingssugna MTB-cyklister och jag kommit i mål på 60:e plats i motionsklassen. En placering som innebar att jag belönades med hela 40 poäng i långloppscupen.

Minst lika glädjande var dock att Elias (en av sönerna) tog sig i mål endast en placering bakom mig, vilket är en riktig kanonprestation som jag ser det. Med lite mer rutin hade han nog kunnat spurta ifrån mig de sista kilometerna, men gammal var äldst denna gång.

Tidigare i veckan lyckades jag med konststycket att köra omkull och landa på huvudet i samband med att jag och Håkan rekognoserade den första loopen på Långa Lugnet. Omedelbart efter vurpan var jag faktiskt osäker på om jag skulle kunna ställa upp i loppet, då det kändes som jag stukat ena handleden och sträckt muskler i såväl vader och nacken. Allt eftersom dagarna gått har jag dock känt mig allt bättre och när jag väl stod i startfållan igår var det glädjande nog bara ett par blåmärken och lite stelhet i ena axeln/nacken som återstod.

När förvirringen i samband med starten (där alla tävlande släpptes iväg samtidigt istället för att motionsklasserna startade fem minuter efter tävlingsklasserna så som det annonserats i tävlingsprogrammet) lagt sig, drog startfältet iväg inne på Lugnets skidstadion och upp för Skjulsarvsbacken. Vis av förra helgens övermodiga försök att hänga med täten inledde jag denna gång i ett mer makligt tempo och ökade därefter i takt med att kroppen kändes redo att öka. En betydlig bättre taktik för min del kan jag konstatera.

Loppet är indelat i tre loopar, med varvningar inne på skidstadion. Den första loopen är till stor del förlagd till militärens skjutfält till öster om Lugnet, medan den andra och tredje loopen är förlagda till skogarna i närheten av Lugnet (och Jungfruberget). Den inledande milen av loppet, som till stor del går på lättcyklade grusvägar, avverkades i rask takt. Därefter sjönk tempot markant när det blev tekniskt svårare och mer kuperat.

SMHI hade förutspått att vi skulle slippa regn under större delen av loppet, men redan under första loopen började regndropparna falla över oss vilket gjorde banan bitvis lerig och hal. Jag ångrade snart att jag inte följt min magkänsla och bytt framdäck till ett med bättre grepp.

Jag kände mig hyfsat pigg större delen av de första två looparna, men började känna mig lite småsliten och omotiverad strax innan andra varvningen. Den sista loopens aldrig sinande rad av sega stigningar och sugande underlag tog sedan ut sin rätt på mina stackars pinnstolsben. Jag trampade på i ett allt långsammare tempo och försökte uppmuntra mig själv och andra i den närmast omgivningen med käcka kommentarer (funkade nog inte att döma av de uteblivna svaren). Jag blev tvungen att ta av mig mina cykelglasögon efter att dessa geggat igen, men det gjorde inte så mycket med tanke på att farten var nu var så låg.

I början av loppets allra sista uppförsbacke hälsas jag plötsligt av ett glatt "tjena farsan!". Det var Elias som cyklat ikapp mig och tydligen ovetandes om att det var jag legat i rygg på mig en lång stund. Jag blev först bara uppmuntrad, stolt och glad för hans skull, men sedan kom jag ihåg att jag ju sturskt lovat honom en tusenlapp för varje gång han lyckas slå mig i ett långlopp! Nu blev det till att mobilisera sina sista krafter för att lyckas komma först över mållinjen.

Jag inledde slutstriden på stabilast möjliga sätt genom att halka av första bästa spång och därefter cykla fel vid nästa. Elias cyklade så klart utan problem förbi mig och jag började så smått få panik eftersom jag visste att det skulle vara kört om han kom före mig till de avslutande nerförsbackarna som nu bara låg några hundra meter bort. Jag satsade allt på ett kort och lyckades ta mig förbi honom strax innan Skjulsarvsstugan och de downhill-liknande nedförsbackar som följer direkt efter denna.

Med glashala däck och utan glasögon forsade jag ner för de avslutande nedförsbackarna och stannade inte förrän jag, halvt förblindad av grus i ögonen, passerat mållinjen ca trettio sekunder före Elias. Elias berättade senare att han tappat fart och därmed min rygg i samband med ett misslyckat försök att få i sig en sista gel.

Summa summarum var Långa Lugnet ett tungt och teknisk svårt lopp som sög musten ur benen. Det blev extra tungt och svårt (halt) på grund av regnet. Skyltningen av banan var bra och depåerna funkade bra, men jag hade gärna sett ytterligare en eller ett par depåer längs banan. Lugnet skidstadion funkar (så klart) utmärkt för denna typ av evenemang.

För faktanördar (som jag) följer här lite om min utrustning för dagen:
Sparken klarade de tekniska partierna relativt väl, även om den är lite klumpig i snävare partier. Däcken (Specialized Fast Track S-Works 2.2) rullar bra på grus och asfalt, men har dåligt grepp i lera och på hala rötter och stenar. Tack vare att jag stansat däcken och därför kan köra med långt lufttryck fungerade det ändå drägligt.

Jag körde med min kamelback med ca 1,5 liter vatten och en 8 dl sportdryck i en flaska, fyra 60 ml Enervit gel men använde bara två av dessa och glömde dessutom helt bort att jag hade med mig en bar. Utöver detta åt jag två bananhalvor och drack ett par muggar vatten vid depåerna.

Klädmässigt körde jag med en vindväst ovanpå en kortärmad cykeltröja och brynja, K
kompressionsstrumpor med ett par ankelkorta strumpor ovanpå samt cykelbyxor som når ner över knäna. Detta fungerade relativt väl, men det blev lite kallt om armarna i de avslutande nerförsbackarna och jag frös rejält efter någon minut i målområdet.

Traditionellt foto över startfållorna. Regnet hängde i luften redan från start.

Skapligt lerig Elias som gjorde ett otroligt bra lopp. 

Grus i jävla ögat!

#LångaLugnet2015 #Långloppscupen #MTBFalun #Singeltrack

Trevlig dageneftercykling på tu man hand

Efter en sen frukost i morse bestämde jag och Elias oss för att ta en lätt cykeltur för att trampa bort stelheten ur benen efter gårdagens motionslopp.

Vi cyklade först till Lugnet där vi hoppades hitta den första slingan på nästa helgs MTB-tävling, Långa Lugnet. Det gick väl sådär att hitta denna, men vi fick i alla fall oss en trevlig cykeltur i härligt försommarväder. Turen gick upp för Skjulsarvsbacken (tror vi) via Mjölnarbo och in på Dalregementets skjutfält. Vi snurrade en hel del inne på skjutfältet och tror oss ha hittat ett par stigar som kommer ingå i loppet.

Efter att ha cyklat ett tag på skjutfältets grusvägar cyklade vi in på en knölig endurostig som ledde oss upp till en härlig utsiktsplats med en halvt om halvt iordningställd grillplats. Här tog en liten vätskepaus i solskenet samtidigt som vi njöt av den fina utsikten över Falubygden.

På hemvägen cyklade vi vidare på endurostigen tills vi kom ut på en ny grusväg som ledde oss tillbaka till Mjölnarbo. Istället för att cykla ner för Skjulsarvsbacken tog vi ett antal vandringsleder respektive ridvägar till Jungfruberget och därifrån vidare på småstigar tillbaka till Bojsenburg.

Vi cyklade totalt ca 25 km och var ute i drygt två timmar.

Elias kämpar sig uppför ett endurospår. Svårt med alla stenar och lösgruset.

Elias filosoferar i solskenet.

Vi pustar ut en stund i det härliga vädret och njuter av utsikten.

Panorama från en nyfunnen utsiktsplats. Hopptornet kan ses som en liten pinne strax till höger om bildens centrumlinje.

Mellsta MTB Maraton 2015

Idag betalar jag notan för gårdagens optimistiska försök att hänga med tätklungan i Mellsta MTB Maraton i Borlänge. Benen är tokstumma och kramp ligger strax under ytan och lurar.

Om vi backar bandet till strax före loppet igår, träffar vi en glad och förväntansfull trio i startfållan bestående av undertecknad, Elias och Håkan. Jag fick då frågan om hur jag hade tänkt lägga upp loppet och svarade att jag tänkte försöka hänga på någon rygg i tätklungan för att se hur långt det håller. Jag kunde redan då konstatera att detta upplägg egentligen inte passar mig som normalt behöver starta lugnt och sedan jobba mig in i loppen, men hoppades att masterstarten skulle hålla ner tempot i starten och att den efterföljande asfaltssträckan skulle ge mig lite uppvärmning inför den milslånga uppförsbacken som kommer ett par kilometer in i loppet.

Så blev det INTE! Från första tramptaget var det full gas hela vägen fram till uppförsbacken och väl i backen trampade klungan obönhörligen vidare i ett rasande tempo. Efter ca 500 meter i backen tvingades jag släppa täten med totalsumma ben. Jag kämpade vilt för att ta en ny rygg, men tvingades åter att släppa. Så höll det på tills backen tillfälligt planar ut efter ca tre kilometer.

Vid det här laget var jag ganska säker på att loppet skulle bli ett totalfiasko för min del, men jag bet ihop och trampade vidare med en from förhoppning om att benen skulle krya på sig. Efter ca två kilometers cykling i lätt nedförslut, hade en del mjölksyra lämnat benen och modet delvis återvänt. Jag tog det dock lugnt i den återstående delen av backen upp till banans högsta punkt.

Summa summarum blev detta varken ett lyckat eller misslyckat lopp. Tiden 1.53.54 gav mig placeringen 57 av uppskattningsvis närmare 175 startande (165 i mål). Jag kapade ca 10 minuter av min tid från förra årets lopp, vilket ju känns bra. Jag grämer mig dock över mitt taktikval och skulle gärna vilja veta hur det hade gått om jag disponerat krafterna bättre.

Mellsta MTB Maraton är ett lätt tillgängligt och trevligt lopp. Skyltningen längs banan skulle kunna vara lite bättre på några platser och det skulle varit trevligt med mellantider (vilket kräver ett tidmätningssystem). Loppet är generellt sett lättcyklat, men innehåller några överraskande svåra partier. Mest överraskande var det dropp som plötsligt dök upp på en ängsstig som passerades under andra halvan av loppet. Underlaget varierar från asfalt, via rullgrus och lera, till snabba motionsspår av packad sand.

Vädret var för dagen perfekt för ändamålet med växlande molnighet och ca 14 grader varmt.

Sparken funkade bra, men det skulle kanske gått lite snabbare med en hardtail på en så pass lättcyklad bana som denna. Mina slanglösa Specialized Fast Track S-Works funkade hyfsat, men var lite hala i de leriga partierna, vilket bland annat resulterade i en dikeskörning mot slutet av loppet.

Mest nöjd var jag över att ha vunnit en spurtduell mot en medtävlande som hade fräckheten att ligga i rygg på mig fram till ca 500 meter från upploppet och då köra om med orden "bra kört"  och därefter dra iväg. Jag lyckades dock sakta men säkert kämpa mig ikapp och, genom en bra timad spurt, ta mig förbi på upploppet.

Håkan och Elias gick i mål strax efter mig denna gång, men Håkan tog enligt egen utsago loppet som ett träningspass och Elias lyckades köra fel mot slutet av banan. Båda hade med andra ord troligen kunna pressa sig lite ytterligare om det varit på allvar. Bra jobbat hur som helst.

#Mellsta MTB Maraton 2015 #MTB i Borlänge #Motionslopp MTB

Jag trampar på febrilt för att få en rygg att gå på.

Håkan cyklar solo och slänger ifrån sig en urdrucken flaska.

Elias går lätt med i klungan.

Spurtstrid på upploppet - revansch!

Håkan sprintar mot mål.

Elias sprintar mot mål.

Elias efter målgången. Tappade lite fart mot slutet efter att ha kört fel.

Undertecknad efter målgången. Hyfsat pigg, men med stumma ben.

Håkan i målområdet. Kände att han disponerat loppet väl, men hade lite småstrul på vägen.

I gott sällskap

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas många gånger till. Att spendera en dag fysiskt aktivt tillsammans med familj och goda vänner är svårslaget. Igår gjorde jag just precis detta då jag, Lise, Elias, Tina och Håkan tog en drygt fem timmar lång cykeltur i skogarna runt Lugnet.

Vi utgick från Varggården och cyklade omkring på några av Jungfrubergets leder. Efter dagens första fika vid en av rastplatserna på Jungfrubergets topp, fortsatte färden på trixiga stigar fram till Lugnets Röda MTB-led. Vi kämpade oss upp för de sega uppförsbackarna längs Lugnets Röda och kom så småningom fram till Sjulsarvsstugan där vi inmundigade dagens andra fika (läs lunchmacka).

Med förnyade krafter, om än något frusna, tog vi oss nu an den handgrävda stigen "The Enemy Within". Riktigt roligt var det även om jag fegade mer än lovligt i de flesta av hoppen längs stigen och därför tappade lite av flytet i åket.

The enemy within följs av en enda lång nerförsbacke längs en motionsled ner till Lugnets skidstadion. Vi släppte på och stannade inte förrän vi var framme vid den cykeltvätt som finns intill skidstadion.

Efter en välbehövlig avspoling av våra cyklar fortsatte vi färden mot Hosjö och en särskild stig som jag och Håkan tidigare cyklat tillsammans med Friluftsfrämjandet och som vi då upplevde som läcker, se Regnigt och kyligt med kul ändå. Vi hade ärligt talat ganska dålig koll på var stigen fanns, men lyckades med lite envishet och en stor portion tur (vi träffade på en från friluftsfrämjandet som visade oss) till slut hitta den. Stigen var för all del trevlig och fin även denna gång, men kommer sannolikt vara läckrare när löven på de intilliggande träden slagit fullt ut och därigenom ger den tunnelliknande känsla som vi upplevde förra gången.

Hur som helst cyklade vi nu tillbaka hem via slussen och centrum och hade när vi kom hem avverkat ca 37 km på drygt fem timmar inklusive två fikastopp. Dagen avslutades hemma hos Håkan och Tina, där resten av våra älskade barn anslöt och vi alla avnjöt en fantastiskt välsmakande middag american style.

Håkan och Tina vid en trevlig rastplats vid Jungfruberget.

Vissa partier var trixigare än andra och alla var vi av och till tvungna att leda våra cyklar.

Lise kämpar sig förbi ett vattenfyllt dike.

Håkan råkade ut för ett så kallat snakebite (punka helt enkelt) efter ett litet hopp från en spång.

Jag fattar inget av debatten som blossat upp om att folk väljer att dokumentera istället för att hjälpa dem som råkat illa ut.

Elias (och hans föräldrar) tvekar inför ett dropp.

Billingeracet 2015

Igår trampade jag mig igenom Billingeracet 2015 i Skövde.

Billingeracet är det första av de nio långlopp som ingår i långloppscupen. Jag hade hört att loppet skulle vara ett av de absolut mest krävande i långloppscupen, men blev ändå rejält överraskad över hur tufft det verkligen var. Dels var det betydligt svårare cykling, dels var det fysiskt tyngre än övriga lopp jag cyklat. 

Normalt sett älskar jag singletracks, men i detta lopp blev det faktisk för mycket av den varan. Stigarna var i och för sig kanonfina och är säkert roliga under andra omständigheter, men nu var man för trött och sliten för att uppskatta dem. När de dessutom innehåller en massa blöt och hal lera, ibland i form av riktiga dypölar, suger de verkligen musten ur en. 

Jag kom iväg i mitten av motionärsgruppen och höll min placering upp för den långa inledande uppförsbacken upp till Billingehus. Efter Billingehus korkade det ihop sig rejält när banan ledde in på en första smal stig. Det var bara att finna sig och vänta på nästa bredare del av banan för att börja avancera i fältet.

Så småningom spreds fältet ut och jag hittade en liten klunga med cyklister som höll ett högt och bra tempo. Vi hjälptes åt att hålla uppe tempot och avancerade i fältet i rask takt.

Efter ca tre mil i hårt tempo lyckades jag tappa balansen i en lerig nerförsbacke, vilket resulterade i att jag träffade ett träd med styret. Styret och framhjulet snodde runt ett halvt varv och jag hamnade i en hög ovanpå cykeln. Både jag och cykeln höll, men jag tappade en del tid och kraft (och klungan).

Vid varvningen efter 38 kilometer hade jag en rejäl mental svacka och funderade några sekunder på att bryta. Jag fortsatte dock envist att trampa på och fick så småningom tillbaka lite kraft och mod. 

Sista milen som innehåller närmare 300 höjdmeter koncentrerade till två backar, kändes som hämtade ur en Steven King roman. Jag tog mig dock uppför även dessa och gick tillslut imål med tiden 4.46 vilket gav mig placeringen 108 i min klass. 

I målområdet mötte min älskade sambo och suveräna serviceman, Lise upp. Jag svor då att aldrig mer cykla detta h-e lopp, men redan i bilen hem, efter en uppfriskande dusch och ett stärkande mål mat, började jag fundera på hur man skulle lägga upp loppet nästa gång.

Efter att vaknat pigg och kry idag känns det nu självklart att boka in loppet redan nästa år : )

Billingeracet 2015 var ett relativt välorganiserat lopp, där det mesta fungerade bra. Enligt Lise var dock informationen om hur det gick i loppet inte bra, vilket gjorde det svårt att planera när och var hon skulle serva mig. Vidare föredrar jag lopp där start och mål är på en och samma plats.

#Billingeracet 2015

Kanske inte den mest praktiska servicebilen, men den fungerar.

En glad men frusen sambo, vid framkomsten till Skövde.

Koncentration inför starten av loppet.

Trött och sliten men nöjd med att tagit mig igenom loppet.

Lidingöloppet MTB 2015

Efter att ha laddat inför Lidingöloppets MTB 2015 under stora delar av "försäsongen" var det så äntligen dags. Inte nog med att detta skulle bli årets första långlopp, det skulle även bli den första interna MTB-tävlingen ever inom Brandskyddslaget. Vi var nämligen fem-sex kollegor, med olika träningsbakgrund, som under hösten utmanat varandra om titeln som Brandskyddslagsmästare i Lidingöloppets MTB 2015.

Jag har insett att det blir svårt att slå kollegorna, där två är nyblivna Ironmän, en är van cyklist som dessutom springer maraton runt tre timmar och alla cyklar en hel del MTB, men jag har definitivt inte sett mig som helt chanslös. Således har jag gjort mitt bästa för att komma i form och därigenom ge mig chansen.

Jag hade tre mål inför loppet. Att känna mig pigg, hel och i bra form inför starten, att klara loppet under tre timmar och att som sagt vinna över mina arbetskollegor.

Jag uppfyllde typ ett och ett halvt av dessa i och med att jag kände mig pigg, i bra form och klarade loppet under tre timmar. Jag fick dock stryk av en av kollegorna och fick inte riktigt mäta mig mot övriga, då dessa antingen bröt på grund av materialproblem eller inte kom till start.

Den kollega som slog mig gjorde det dock rejält och placerade sig på 140 plats totalt (35:a i motionsklass) med tiden 2.42. En tid och placering som känns tämligen ouppnåeligt för mig just nu. Själv cyklade på 2.58 - vilket placerade mig på 326:e plats totalt och 172:a i motionsklassen.

Jag kan åter konstatera att Lidingöloppet är ett tekniskt enkelt, men ändå krävande lopp på grund av den kurviga bansträckningen och kuperade terrängen. Loppet var i år mycket välarrangerat med tydlig skyltning och gott om funktionärer som varnade för svårigheter i god tid. Start och målområdet är mycket välordnat med alla önskvärda faciliteter inom bekvämt räckhåll och med bra information till de som följer loppet som publik. Lägg därtill Lidingös bitvis lantliga och skärgårdsmässiga miljö som ger en fantastisk inramning, så har du ett mycket lyckat koncept som jag tror kommer medföra att detta kommer bli det populäraste långloppet inom MTB.

#Lidingöloppet MTB 2015 

Bromskloss? Nej, jag vill tro att de tagit rygg på en stark cyklist : )

En hel massa lättcyklad gång- och cykelväg är det. Kanske inte jätteroligt, men det ger fartkänsla.

Ett av de lite mer tekniska partierna. Jag skulle gärna sett att det var mer av denna vara.