Stigcykling: Långa Lugnet 2015

Ta mig igenom Långa Lugnet 2015, check!

Poäng i Mitsubishi MTB Challenge (långloppscupen), check!

Igår kunde jag överraskande nog bocka av två av årets cykelmål efter att jag, Elias och Håkan kämpat oss igenom Långa Lugnet tillsammans med ca 600 andra tävlingssugna MTB-cyklister och jag kommit i mål på 60:e plats i motionsklassen. En placering som innebar att jag belönades med hela 40 poäng i långloppscupen.

Minst lika glädjande var dock att Elias (en av sönerna) tog sig i mål endast en placering bakom mig, vilket är en riktig kanonprestation som jag ser det. Med lite mer rutin hade han nog kunnat spurta ifrån mig de sista kilometerna, men gammal var äldst denna gång.

Tidigare i veckan lyckades jag med konststycket att köra omkull och landa på huvudet i samband med att jag och Håkan rekognoserade den första loopen på Långa Lugnet. Omedelbart efter vurpan var jag faktiskt osäker på om jag skulle kunna ställa upp i loppet, då det kändes som jag stukat ena handleden och sträckt muskler i såväl vader och nacken. Allt eftersom dagarna gått har jag dock känt mig allt bättre och när jag väl stod i startfållan igår var det glädjande nog bara ett par blåmärken och lite stelhet i ena axeln/nacken som återstod.

När förvirringen i samband med starten (där alla tävlande släpptes iväg samtidigt istället för att motionsklasserna startade fem minuter efter tävlingsklasserna så som det annonserats i tävlingsprogrammet) lagt sig, drog startfältet iväg inne på Lugnets skidstadion och upp för Skjulsarvsbacken. Vis av förra helgens övermodiga försök att hänga med täten inledde jag denna gång i ett mer makligt tempo och ökade därefter i takt med att kroppen kändes redo att öka. En betydlig bättre taktik för min del kan jag konstatera.

Loppet är indelat i tre loopar, med varvningar inne på skidstadion. Den första loopen är till stor del förlagd till militärens skjutfält till öster om Lugnet, medan den andra och tredje loopen är förlagda till skogarna i närheten av Lugnet (och Jungfruberget). Den inledande milen av loppet, som till stor del går på lättcyklade grusvägar, avverkades i rask takt. Därefter sjönk tempot markant när det blev tekniskt svårare och mer kuperat.

SMHI hade förutspått att vi skulle slippa regn under större delen av loppet, men redan under första loopen började regndropparna falla över oss vilket gjorde banan bitvis lerig och hal. Jag ångrade snart att jag inte följt min magkänsla och bytt framdäck till ett med bättre grepp.

Jag kände mig hyfsat pigg större delen av de första två looparna, men började känna mig lite småsliten och omotiverad strax innan andra varvningen. Den sista loopens aldrig sinande rad av sega stigningar och sugande underlag tog sedan ut sin rätt på mina stackars pinnstolsben. Jag trampade på i ett allt långsammare tempo och försökte uppmuntra mig själv och andra i den närmast omgivningen med käcka kommentarer (funkade nog inte att döma av de uteblivna svaren). Jag blev tvungen att ta av mig mina cykelglasögon efter att dessa geggat igen, men det gjorde inte så mycket med tanke på att farten var nu var så låg.

I början av loppets allra sista uppförsbacke hälsas jag plötsligt av ett glatt "tjena farsan!". Det var Elias som cyklat ikapp mig och tydligen ovetandes om att det var jag legat i rygg på mig en lång stund. Jag blev först bara uppmuntrad, stolt och glad för hans skull, men sedan kom jag ihåg att jag ju sturskt lovat honom en tusenlapp för varje gång han lyckas slå mig i ett långlopp! Nu blev det till att mobilisera sina sista krafter för att lyckas komma först över mållinjen.

Jag inledde slutstriden på stabilast möjliga sätt genom att halka av första bästa spång och därefter cykla fel vid nästa. Elias cyklade så klart utan problem förbi mig och jag började så smått få panik eftersom jag visste att det skulle vara kört om han kom före mig till de avslutande nerförsbackarna som nu bara låg några hundra meter bort. Jag satsade allt på ett kort och lyckades ta mig förbi honom strax innan Skjulsarvsstugan och de downhill-liknande nedförsbackar som följer direkt efter denna.

Med glashala däck och utan glasögon forsade jag ner för de avslutande nedförsbackarna och stannade inte förrän jag, halvt förblindad av grus i ögonen, passerat mållinjen ca trettio sekunder före Elias. Elias berättade senare att han tappat fart och därmed min rygg i samband med ett misslyckat försök att få i sig en sista gel.

Summa summarum var Långa Lugnet ett tungt och teknisk svårt lopp som sög musten ur benen. Det blev extra tungt och svårt (halt) på grund av regnet. Skyltningen av banan var bra och depåerna funkade bra, men jag hade gärna sett ytterligare en eller ett par depåer längs banan. Lugnet skidstadion funkar (så klart) utmärkt för denna typ av evenemang.

För faktanördar (som jag) följer här lite om min utrustning för dagen:
Sparken klarade de tekniska partierna relativt väl, även om den är lite klumpig i snävare partier. Däcken (Specialized Fast Track S-Works 2.2) rullar bra på grus och asfalt, men har dåligt grepp i lera och på hala rötter och stenar. Tack vare att jag stansat däcken och därför kan köra med långt lufttryck fungerade det ändå drägligt.

Jag körde med min kamelback med ca 1,5 liter vatten och en 8 dl sportdryck i en flaska, fyra 60 ml Enervit gel men använde bara två av dessa och glömde dessutom helt bort att jag hade med mig en bar. Utöver detta åt jag två bananhalvor och drack ett par muggar vatten vid depåerna.

Klädmässigt körde jag med en vindväst ovanpå en kortärmad cykeltröja och brynja, K
kompressionsstrumpor med ett par ankelkorta strumpor ovanpå samt cykelbyxor som når ner över knäna. Detta fungerade relativt väl, men det blev lite kallt om armarna i de avslutande nerförsbackarna och jag frös rejält efter någon minut i målområdet.