DNF Finnmarksturen 2015

DNF! Did not finish! Skit också. Genrepet inför cykelvasan slutade med ett rejält fiasko för min del.

In i det sista tvekade jag över om jag skulle ställa upp i gårdagens Finnmarksturen i Ludvika. Suget efter att få tampas med likasinnade och det faktum att jag ju ändå skulle köra ett hårt långpass enligt mitt träningsprogram fick mig dock att ställa upp.

Efter hyfsat tidig revelj och en stadig frukost, packade vi bilen full med cyklar, serviceprylar och fika och begav oss mot Ludvika. Det var undertecknad, sonen Elias och kompisen Håkan som skulle cykla, men glädjande nog hängde även dottern och sambon med som serviceteam. Vädret var fint när vi lämnade Falun och prognosen var lovande. Allt väl med andra ord.

Det var lätt att hitta fram till startområdet och gott om parkeringsplatser i närheten av detta. Det märks att arrangörerna har lång rutin. Efter att vi parkerat alldeles i närheten av startområdet lastade vi av cyklarna och började göra oss i ordning. Det är alltid en hel del småfix inför ett långlopp, så det är skönt att ha med sig ett vasst serviceteam. Vi hade tagit med en särskild uppvärmningscykel denna gång på vilken vi turades om att cykla oss varma.

Starten gick och tempot i täten av startgruppen drogs upp rejält redan från start. Till skillnad från förra året gjorde jag inget seriöst försök att hänga på, utan nöjde mig med ett högt och jämt tempo strax under mjölksyratröskeln. Benen kändes hyfsade och flåset fanns där, men jag gruvade mig för de kommande uppförsbackarna.

Håkan hade inte någon av sina bästa dagar utan tappade Snabbt några minuter på mig och Elias. Elias verkade dessto piggare och ryckte gång på gång i uppförsbackarna och släppte på i de tekniskt svåra nedförsbackarna. Jag fick slita en del för att hänga med och tvingades släppa iväg honom då och då för att inte gå över gränsen och spränga mig. Så fort det planade ut lyckades jag dock trampa mig ikapp igen.

Efter knappt fyra mil tog det tvärstopp för min del. Ja, då menar jag bokstavligen tvärstopp. Jag lyckades nämligen tappa idealspåret i en brant nedförsbacke i vilken stigen krökte sig. I slutet av backen väntade en liten bro över ett dike. Mitt ofrivilliga spårval medförde att jag missade bron och tvingades försöka bunnyhoppa över diket. Hoppet gick bra, men spårvalet ledde mig efter rakt in i en tall där jag i ett ögonblick gick från 28 km/tim (enligt loggen) till stillastående. All kraft gick via min stackars axel och vidare genom kroppen till cykeln som studsade en meter i sidled. Det visade sig senare att jag krökt kedjestaget och bakhjulet, men det märkte jag inte i stundens hetta. 

Jag gjorde ett försök att cykla vidare, men kände efter en stund att jag saknade kraft att hålla i styret med vänster hand. Efter ett par kilometer träffade jag på vårt serviceteam varvid jag bestämde mig för att bryta loppet. Troligen ett klokt beslut, men lik väl en besvikelse.

Elias och Håkan fullföljde loppet och gick i mål som 98:a respektive 194:a. Elias tog därmed två nya poäng i långloppscupen. Bra jobbat! 

Finnmarksturen är ett tufft men trevligt och mycket välarrangerat långlopp. Jag hoppas kunna ställa upp med nya krafter nästa år och skulle gärna cykla igenom banan i lite lugnare tempo utanför tävlan.

Nu blir det till att läka ihop till nästa veckas Cykelvasalopp!

Start- och målområdet inne på Ludvikas idrottsstadion är kanonbra.

Tre glada cyklister inför starten.

Episka balansproblem

Vet inte riktigt vad jag höll på med under min cykeltur igår. Jag lyckades köra omkull tre gånger under loppet av en knapp timme. En av vurporna var av sådan kaliber att jag mycket väl kunde fått avsluta säsongen där och då. Jag klarade mig dock med ett antal nya blåmärken och diverse skrapsår.

Enligt mitt träningsprogram skulle jag köra ett antal intervall på VO2max med några minuters lugnare cykling mellan dessa. Funderade på olika banalternativ och kom fram till att gamla hederliga Lugnets Röda skulle passa bra eftersom denna ger naturliga intervall runt VO2max om man står på lite. Lyckades inte få med mig något sällskap denna gång så jag fick cykla på egen hand.

Strax efter att jag lämnat hemmet bestämde jag mig för att höja sadeln något, eftersom det kändes som att jag inte fick ut full kraft i pedalerna och det redan då började svida lite i låren. Detta trots att sadelns höjd såg ut att vara justerad exakt enligt min markering på sadelstolpen. Jag tänkte att det kanske hade uppstått ett behov av en höjning efter att jag tidigare i veckan justerat sadelns vinkel och därmed sänkt sadelns bakkant något. När jag lossat på sadelstolpen upptäckte jag att jag ju hade två markeringar på denna och att jag justerat höjden efter det lägre av dessa och därför alltså cyklat med för låg sadel den senaste tiden. Inte underligt att backintervallerna i tisdags kändes så tunga!

Efter att ha justerat efter det högre (lägre på själva stolpen) av markeringarna och dessutom höjt sadeln ytterligare några millimeter som kompensation för den tidigare nämnda sadeljusteringen, kändes allt betydligt bättre. Klippet i benen var tillbaka.

Jag cyklade som vanligt i ett något återhållsamt tempo fram till Lugnet och siktade därefter på att cykla leden på under en timme. Den första delen som består av en lång rad uppförsbackar gick hyfsat, men därefter började dagens parodi på stigcykling. 

Jag märkte tämligen omgående att jag hade problem med stabiliteten på de lerigare partierna och det dröjde inte länge förrän jag stod på öronen i leran. Därefter fortsatte det på samma sätt hela varvet runt leden. I början av The Enemy Within hamnade jag riktigt snett i ett hopp vilket resulterade i en rejäl vurpa. Om jag inte hade lyckats dra ur skon ur SPD-pedalen rak uppåt(!) hade jag troligen slagit av smalbenet mot en stubbe.

Har funderat en hel del på varför jag plötsligt börjat köra omkull var och varannan gång jag är ute och cyklar. Däckens runda profil (som jag nämnt i tidigare inlägg) har troligen bidragit, men jag tror att boven i dramat är mina nya linser. När jag tidigare i år skaffade nya linser tyckte min optiker att jag skulle ha olika styrka på höger respektive vänster öga. Detta tyckte jag var mycket obehagligt de första gångerna jag använde linserna, men därefter har jag mer eller mindre vant mig. Jag misstänker dock att linserna försämrar min förmåga till avståndsbedömning.

Hur som helst blev det sammanlagt ca 26 km och 90 minuter cykling denna gång. Om jag räknar bort två minuter för vurporna (ser rimligt ut när jag studerar utdata från pulsklockan) och ytterligare ett par minuter där jag stannade och hjälpte en kille med pyspunka, klarade jag Lugnets röd på ca 56 minuter vilket nog är pers.