Episka balansproblem

Vet inte riktigt vad jag höll på med under min cykeltur igår. Jag lyckades köra omkull tre gånger under loppet av en knapp timme. En av vurporna var av sådan kaliber att jag mycket väl kunde fått avsluta säsongen där och då. Jag klarade mig dock med ett antal nya blåmärken och diverse skrapsår.

Enligt mitt träningsprogram skulle jag köra ett antal intervall på VO2max med några minuters lugnare cykling mellan dessa. Funderade på olika banalternativ och kom fram till att gamla hederliga Lugnets Röda skulle passa bra eftersom denna ger naturliga intervall runt VO2max om man står på lite. Lyckades inte få med mig något sällskap denna gång så jag fick cykla på egen hand.

Strax efter att jag lämnat hemmet bestämde jag mig för att höja sadeln något, eftersom det kändes som att jag inte fick ut full kraft i pedalerna och det redan då började svida lite i låren. Detta trots att sadelns höjd såg ut att vara justerad exakt enligt min markering på sadelstolpen. Jag tänkte att det kanske hade uppstått ett behov av en höjning efter att jag tidigare i veckan justerat sadelns vinkel och därmed sänkt sadelns bakkant något. När jag lossat på sadelstolpen upptäckte jag att jag ju hade två markeringar på denna och att jag justerat höjden efter det lägre av dessa och därför alltså cyklat med för låg sadel den senaste tiden. Inte underligt att backintervallerna i tisdags kändes så tunga!

Efter att ha justerat efter det högre (lägre på själva stolpen) av markeringarna och dessutom höjt sadeln ytterligare några millimeter som kompensation för den tidigare nämnda sadeljusteringen, kändes allt betydligt bättre. Klippet i benen var tillbaka.

Jag cyklade som vanligt i ett något återhållsamt tempo fram till Lugnet och siktade därefter på att cykla leden på under en timme. Den första delen som består av en lång rad uppförsbackar gick hyfsat, men därefter började dagens parodi på stigcykling. 

Jag märkte tämligen omgående att jag hade problem med stabiliteten på de lerigare partierna och det dröjde inte länge förrän jag stod på öronen i leran. Därefter fortsatte det på samma sätt hela varvet runt leden. I början av The Enemy Within hamnade jag riktigt snett i ett hopp vilket resulterade i en rejäl vurpa. Om jag inte hade lyckats dra ur skon ur SPD-pedalen rak uppåt(!) hade jag troligen slagit av smalbenet mot en stubbe.

Har funderat en hel del på varför jag plötsligt börjat köra omkull var och varannan gång jag är ute och cyklar. Däckens runda profil (som jag nämnt i tidigare inlägg) har troligen bidragit, men jag tror att boven i dramat är mina nya linser. När jag tidigare i år skaffade nya linser tyckte min optiker att jag skulle ha olika styrka på höger respektive vänster öga. Detta tyckte jag var mycket obehagligt de första gångerna jag använde linserna, men därefter har jag mer eller mindre vant mig. Jag misstänker dock att linserna försämrar min förmåga till avståndsbedömning.

Hur som helst blev det sammanlagt ca 26 km och 90 minuter cykling denna gång. Om jag räknar bort två minuter för vurporna (ser rimligt ut när jag studerar utdata från pulsklockan) och ytterligare ett par minuter där jag stannade och hjälpte en kille med pyspunka, klarade jag Lugnets röd på ca 56 minuter vilket nog är pers.