Finnmarksturen fast i lagom tempo

Jag missade tyvärr Finnmarksturen tidigare i år på grund av ett krånglande knä, men idag fick jag till min stora belåtenhet chansen att cykla bansträckningen tillsammans med några kollegor.

Det var undertecknad och mina kollegor Håkan Pettersson, Lars Hellman och Stefan Karlsson som stämt träff hemma hos Stefan i Ludvika. Vi Falubor åkte redan vid åttatiden och plockade upp Lars i Borlänge. Stämningen i bilen på vägen ner till Ludvika var god och det märktes att vi alla såg fram emot dagens cykeltur.

Banan som startar och slutar vid ABB-arena går i två loopar genom ett omväxlande landskap på en blandning av asfalt (allmän väg respektive cykelväg), grusväg, motionsspår och singletrack. Totalt är det knappt sju mil som ska avverkas. Banan varvar en hel del lättåkta sträckor med några luriga nedförsbackar och ett antal medelsvåra tekniska partier där det gäller att få flyt bland alla rötter och stenar. Den största utmaningen är dock utan tvekan de fem rejäla uppförsbackarna under den andra loopen, där den sista backen som kallas Leos backe verkligen suger musten ur benen.

Till skillnad mot tidigare gånger jag cyklat den aktuella sträckningen jagade vi denna gång varken vikt eller tid. Så denna gång hade vi med oss kaffe, mackor och diverse godsaker (Håkan hade med sig en hel låda chokladbollar!) som vi inmundigade vid varvningen inne i Ludvika. Utöver detta fikastopp stannade vi även vid utsiktsplatsen vid Lekomberget och njöt av den hänförande utsikten över sjön Väsman.

Cyklingen i sig förlöpte utan större missöden. En klassisk pyspunka på mitt bakdäck var det mest dramatisk som inträffade. Jag kan konstatera att det är stor skillnad att ta sig an banans ökända backar med fräscha ben jämfört med ben som är fulla med mjölksyra redan innan backarna börjar.

Sparken fortsätter att leverera och jag är nöjd med sommarens uppgraderingar i form av Rockshox Reverb sadelstolpe, en fet Selle sadel och nya Shimano XT-fälgar. Jag är särskilt nöjd med känslan som 12 mm axel (tidigare smal axel med quick release) på bakhjulet gav. Den ger, tillsammans med den något robustare fälgen, en betydligt stabilare och tryggare känsla, särskilt i snabba nedförsbackar.

Summa summarum var detta en uppfriskande och trevlig cykeltur längs en ganska utmanande bansträckning tillsammans med ett härligt gäng i för ändamålet perfekt väder. Skulle mycket väl kunna bli en hösttradition om jag får välja :-)

En glad kvartett vid utsiktsplatsen på Lekomberget.

Pyspunka på mina slanglösa däck. Tog inte med det nya lagningssatsen för stora hål, så det blev till att sätta i slang.

Banan utgår från ABB-Arena i centrala Ludvika och går sedan i två loopar.

Många höjdmeter blir det...

Sälenvecka 2016

Så har vi då spenderat ännu en sommarvecka i Sälen. Efter tre år i rad kan man väl nästan påstå att det blivit en tradition.

Denna gång hade vi hyrt en stuga högst upp i Sälfjällstangen. En trevlig och bra stuga med ett för oss utmärkt läge. Stugan låg så till att det bara vara några hundra meter till kalfjället, men ändå bara några kilometer ner till Lindvallen centrum. Det höga läget medförde att det fläktade friskt, vilket i sin tur blåste bort knotten. Vi blev dessutom glatt överraskade när vi upptäckte att stugan hade renoverats någon gång efter det att de fotografier som visade stugan på Skistars hemsida hade tagits.

Trots mitt trilskande knä hann jag med ett par landsvägspass (bland annat King Of The Hill), rolig och utvecklande teknikträning med hela familjen, några down hill-åk i Lindvallen, stigcykling deluxe i Rörbäcksnäs och ett tappert försök att cykla från Sälen till Mora längs vasaloppsleden.

King of the Hill är en skyltad cykelled som börjar nere vid norra bron i Sälens by och som slutar på toppen av Lindvallen. Leden är 13 kilometer lång och innebär ca 500 höjdmeters klättring relativt jämnt fördelade över hela sträckan. Största delen är förlagd till asfalt, men de avslutande 3-4 kilometerna går på grusväg. Det är ganska lätt att hitta en lagom lunk som tar en upp till toppen utan allt för stor ansträngning. Genom att som jag och Elias lägga in ett par tempohöjningar och spurta i den avslutande lite brantare delen, blir det dock ett rejält träningspass som känns i benen flera dagar efteråt. Väl upp på toppen är det bara att njuta av utsikten om vädret tillåter.

Jag tog med mig ett antal koner och mina nyvunna erfarenheter från den träningsgrupp som jag ingått i under sommaren och arrangerade ett antal teknikträningspass för familjen. Passen verkade vara uppskattade och jag tyckte att deltagarna utvecklades för varje varv i min utstakade teknikbana.

Downhill-cyklingen i Lindvallen var denna gång en besvikelse. Nedfarterna var i ett för dåligt skick för att vi som inte är några vana downhillcyklister skulle kunna njuta på vår väg nerför backen. Underlaget var delvis löst och svårt sargat (eroderat). På väg in i kurvorna studsade cyklarna okontrollerat på det ojämna underlaget, vilket gjorde att man tappade det grepp som behövs för att man ska kunna bromsa effektivt innan kurvan och därefter få flyt genom kurvan. Till "pistörernas" försvar kan sägas att arbete med nya nedfarter pågick för fullt, vilket eventuellt gjorde att man inte prioriterade de befintliga nedfarterna.

Rörbäcksnäs Kalugapasset levererade som vanligt stigcykling i världsklass. Denna gång vara det bara jag och Elias som cyklade, vilket gjorde att vi kunde stå på lite mer än vi brukar. Kalugapasset innehåller, utöver en del ganska kluriga tekniska partier och massor av fina naturupplevelser, flera partier där man kan trampa på och få en härlig fartkänsla.

Årets försök att cykla från Sälen till Mora på vasaloppsleden fick avbrytas i Evertsberg för min del till följd av knäsmärta. Jag började tvivla på att det skulle gå redan efter ett par mil, men fortsatte i lite lägre tempo med förhoppningen att knät skulle krya på sig. Efter att ha tvingats ta landsvägen sista biten in till Evertsberg, beslutade jag mig att det fick vara nog. Efter en mysig fika med familjen i Evertsberg slängde jag således upp cykeln på biltaket medan Elias fortsatte mot Mora.

Summa summarum blev årets Sälenvecka inte som jag tänk mig eller hoppats på. Det som skulle  bli en kombination av familjemys och stenhård formtoppning, med massor av mil och höjdmeter, blev istället familjemys och ren nöjescykling. Inget att klaga över egentligen med andra ord.

Sista delen av backen upp mot toppen av Lindvallen.

Nästan lite rymdstationskänsla på toppen av Lindvallen.

Jag och Elias vid King of the Hills målgång vid toppen av Lindvallen.

Familjen tränar balans och kurvteknik utanför stugan.

På väg ner mot Herr Melin i Gustavsbacken i Lindvallen.

 

Vätternrundan 2016

Sliiit och släääp, som Caliban i resan till Melonia skulle ha uttryck det. Gårdagens tramporgie i Östergötland verkade ett tag oändlig, men efter knappt 12 timmar rullade jag glad och nöjd över mållinjen i Motala. Vätternrundan 2016 var därmed genomförd.

Idén om att delta i VR 2016 väcktes i vintras när jag fick veta min lillasyster och hennes kompis skulle genomföra loppet som den sista etappen i en svensk klassiker. Tanken var att nöta rejält med landsvägsmil inför loppet för att bli bättre bekant med cykeln och vänja kroppen vid längre cykelpass. Riktigt så har det i ärlighetens namn inte blivit. Jag fick i och för sig ihop omkring 165 mil (exklusive cykelpendlingen till och från jobbet) räknat från premiären i mars, men stora delar av dessa har genomförts på MTB:n. Det längsta passet jag fick till var knappt 12 mil och resulterade i ett rejält ryggskott. Trots detta kände jag mig inte särskilt orolig över formen. Har man överlevt 2016 års upplaga av Långa Lugnet överlever man det mesta på en cykelsadel - resonerade jag.

Jag och min sambo och suveräna serviceman Lise körde ner till Motala efter jobbet på fredagen. Resan var problemfri så vi anlände till Motala i god tid och hittade omedelbart en en parkering. Efter att ha cyklat ner till startområdet och hämtat ut nummerlappen, fanns det gott om tid för de sista förberedelserna i form av ombyte, packning och preparering av cykeln. Jag hann till och med sitta och slappa ett stund.

Syrran kom förbi strax innan hon skulle bege sig till starten. Tanken var att jag skulle hjälpa henne att åtgärda ett missljud från hennes cykel, men det visade sig att missljudet redan försvunnit så vi fick en liten pepp- och pratstund i stället.

Efter några slutliga justeringar och ett sista toalettbesök innan starten var det så dags att gå in i startfållan. Starten gick 23.12 och jag rullade iväg tillsammans med övriga cyklister i min startgrupp. Jag hade bestämt mig för att spara på krafterna i början av loppet, men drog på rejält redan efter några kilometer. Planen var att jag skulle köra ikapp syrran och hennes kompis för att slå följe med dem men jag lyckades tyvärr passera dem utan att vi upptäckte varandra, så det blev till att cykla solo hela vägen.

Resan runt Vättern var som sagt en lång tramporgie som aldrig verkade ta slut, men det var samtidigt ett äventyr med mängder av intryck som jag inte skulle vilja vara utan. Stämningen var god, vyerna vackra och arrangemanget i stort mycket bra. Jag kan konstatera att min form var god så när som på att mitt högra knä, som börjat krångla efter Långa Lugnet, höll på att sätta stopp för resan redan i Fagerhult. Min fart var god första och sista tredjedelen av loppet, men mitt krånglande knä och alla stopp i depåerna drog ner medelhastigheten till omkring knappt godkända (utifrån min ambition) 25,7 km/tim. Min sluttid blev således 11.40.

Summa summarum är VR 2016 en upplevelse som jag ogärna skulle vilja vara utan. Jag tror att jag kommer att cykla loppet igen, men kommer då starta på morgonen för att slippa dygna. Vidare kommer jag aldrig mer cykla solo, utan hoppas på att få ihop eller kunna hoppa in i ett gäng till nästa gång.Slutligen är jag stolt, nöjd och glad att jag genomfört detta klassiska lopp.

Pirriga och förväntansfulla syskon på bilparkeringen i Motala.

Strax innan starten. Stämningen var smått magisk. Ljummet och skönt med så där fluffig luft som det ibland blir under sommarkvällar även i Sverige (vanligare på solsemester runt medelhavet).

Målgången efter ett komplett varv runt Vättern. Glad och nöjd, men inte lika överväldigad som jag trodde jag skulle vara.

Det här är nog den medalj i samlingen som väger tyngst. Helt klar den som gjort ondast att vinna i alla fall.

Kanonnöjd med Trekens uppförande under loppet. Kan konstatera att de sena justeringarna av sadelns position blev perfekta.

Långa Lugnet 2016

Boom! Personligt rekord och ännu en målsättning uppfylld!

Efter förra årets kalla, blöta och grymt tunga lopp trodde jag inte att jag skulle ställa upp i årets upplaga av Långa Lugnet. Åtminstone inte vid kall och blöt väderlek. Men av någon outgrundlig anledning stod jag alltså åter i startfållan när årets upplaga drog igång.

Det var förvisso blött och grått när vi anlände till startområdet på Lugnets riksskidstadion, men det regnade åtminstone inte och det var minst fem grader varmare än förra gången. Under loppets gång blev vädret bättre och bättre och vid målgången sken faktiskt solen.

Det hade regnat hela veckan och på vissa ställen hade det kommit så mycket vatten att arrangören valt att dra om banan. Med tanke på hur mycket vatten och lera vi tvingades cykla igenom är det inte utan att man är lite nyfiken på hur det såg ut på de strukna partierna.

Precis som förra gången blev det ett grymt tungt lopp, ja till och med ännu tyngre på grund av det vattensjuka underlaget. Jag har hittills varit nöjd med min nya drivlina med singelklinga fram och 10-42 på kassetten, men denna gång saknade jag verkligen lättare växlar i de längsta uppförsbackarna. Det var på gränsen att mina knän höll för belastningen. Jag hade rejält ont på slutet och känner av knäna även idag.

Hur som helst segade jag mig i mål på en 43:e plats i motionsklassen, vilket är ett nytt personligt rekord med avseende på placering i långlopp. Placeringen innebar 57 poäng i långloppscupen och även att jag nådde det andra av mina två mål för årets säsong nämligen att placera mig topp 50 i ett långlopp.

Sonen Elias gjorde ett bra lopp och placerade sig 58:a, vilket var hans hittills bästa placering i ett långlopp. Första halvan av loppet drog han så hårt att det var på vippen att jag skulle tvingas släppa iväg honom. Till följd av att han hittills i år inte hunnit cykla så mycket som han skulle önskat (och i detta fall behövt), var det istället han som fick släppa mot slutat av andra loopen.

Tävlingen var välarrangerad och  Lugnets skidstadion fungerar utmärkt som start-, publik- och målområde. Min gamla Spark 940 fungerade bra även om jag som sagt hade önskat en mindre vevklinga eller större spann på kassetten i de segaste uppförsbackarna. Jag körde på mina nya favoritdäck, Schwalbe Racing Ralph Snake Skin, vilket fungerade förvånansvärt bra även i leran.

Summa summarum har jag för andra gången genomfört Långa Lugnet för sista gången och jag har en svag känsla av att jag kommer genomföra det för sista gången även nästa år.

Undertecknad (6322) och sonen väntar på starten.

Vännen och kollegan Håkan väntar även han på starten.

Elias drar hårt under den första loopen!

Undertecknad sliter hårt för att inte tappa Elias rygg.

Blött och lerigt som sagt.

Håkan trampar på med gott humör.

Varvning inne på skidstadion efter första loopen. Hyfsat pigga ben så här långt.

Elias trampar sig förbi några medtävlande vid varvningen.

Håkan slänger ifrån sig sin urdruckna vattenflaska vid varvningen.

Lidingö MTB 2016

Igår var det äntligen dags för årets första långlopp i form av Lidingö-MTB, men även en företagsintern kamp mellan Brandskyddslagets stockholms- och falukontor. 

Om vi börjar med den interna kampen, var det jag och sju av mina kollegor som ställde upp. Fyra i respektive lag. På pappret såg det tufft ut för oss i falulaget. Motståndarlaget kryllade nämligen av konditionsstarka triatleter och cyklister, medan vårt lag i något sammanhang hade liknats vid ett gäng cyklande flodhästar. Troligen rätt snabba i nerförsbackar, men lite tyngre uppför med andra ord. Efter en olycka under ett träningspass försvann dessutom den av oss som vi rankat som starkast, vilket gjorde att min son Elias fick hoppa in som reserv.

Om vi återvänder till huvudeventet och inramningen av detta, var det till skillnad mot de senaste två åren där snålblåsten dominerat och det legat snö i luften, denna gång riktigt härligt försommarväder med strålande solsken och 20 plusgrader. Jag och Elias hade bästa möjliga uppbackning i form av ett serviceteam bestående av sambon Lise tillsammans med dottern Sofia och hennes pojkvän. Vi hade valt att sova på ett hotell alldeles i närheten av startområdet på Lidingövallen så det var hur lugnt som helst att hinna äta frukost och hämta ut nummerlappar.

De första startgrupperna (tävlingsgrupperna) i loppet startade klockan 12. Därefter släpptes motionsgrupperna iväg med fem minuters mellanrum. Brandskyddslaget deltagare startade i lite olika startgrupper, men tre av oss startade längst fram i motionsklassen. Efter test av deltagarnas ringklockor, vilket lät som ett änglaspel på julafton enligt min sambo, gick startskottet för oss och startfältet drog iväg i rasande tempo. Jag hade ingen chans att hänga på min kollega Björn som precis som förra året hängde på täten i startgruppen, utan koncentrerade mig på att komma in i loppet utan att tappa allt för många placeringar.

Efter fem-sex kilometer var jag äntligen inne i loppet och kunde till min glädje konstatera att benen kändes riktigt bra. Känslan varade faktiskt genom hela loppet och jag var knappt trött när jag gick i mål. När jag studerar pulskurvan från loppet kan jag konstatera att jag aldrig haft så låg andel i zon 5 i något långlopp som denna gång. Jag cyklade i mål på tiden 2.46.24 vilket gav en 96:e plats i motionsklassen och en härlig andraplats i den interna kampen.

Elias gjorde ett riktigt bra lopp och gick i mål på tiden 2:52:53 (147:a) vilket gav en fjärdeplats i den interna kampen. Sammantaget vann Stockholmsgänget över oss med två ynka poäng, vilket åtminstone jag ser som en godkänd insats från vår sida.

Summa summarum var årets upplaga av Lidingö-MTB ett av de bästa långlopp jag deltagit i.

Elias på väg att kasta sig av cykeln för att byta framdäck.

Kollegan Håkan (i Falulaget) känner ser stark ut.

Undertecknad trampar på med för dagen härligt starka ben.

Håkan går i mål som sexa i den interna kampen.

Undertecknad spurtar i mål.

Zon 2 i duggregn

Det kändes lite jobbigare än vanligt att ge sig ut på dagen cykeltur. Alldeles för grått, kallt och blött för min smak idag. Konstigt hur man på något vis justerar sin inre termostat utifrån förväntat väderläge. Ju längre våren kommit desto högre temperatur förväntar man sig. Så funkar i alla fall jag.

Hur som helst var det undertecknad, Elias och Lise som gav sig ut i regnet för att cykla ett långpass i lugnt tempo. Det fanns länge ytterligare två som visat sitt intresse för att hänga med, men båda backade ur strax innan avfärd. Jag nämner så klart inga namn, men den ena har ett namn som börjar på Håka och den andra ett namn som börjar på Hellma...

Jag upptäckte snart att jag hade stumma ben och öm rumpa efter gårdagens hårda cykelpass i Borlänge. Under färdens gång fick jag dessutom allt mer ont i ländryggen, en krämpa som förövrigt är ny för i år och som jag misstänker har med min nya sadel och sadelstolpe att göra. Lägg till detta det kalla, gråa och blöta vädret så inser du snart att detta inte var en av mina bättre cykelturer. MEN, det är den här typen av cykelpass som bygger pannben, så summa summarum är jag faktiskt rätt nöjd att det blev som det blev.

Vi cyklade den vanliga rundan via Borlänge till Torsång för ett fikastopp och därifrån vidare runt Runn via Vika. Det blev sammanlagt 65 km på lite drygt tre och en halv timme.

Dagens tre cyklister på garageuppfarten.

Samma trio nu något mer sammanbitna, men med en betydligt snyggare bakgrund.

Fina alpackor strax innan Torsång.

En välkommen vy (Falun) efter drygt tre timmars cyklande.

Cykelsällskap med hemlängtan.

På rätt spår igen

Våren är på väg och stigarna blir allt torrare. Det är lite ovant ännu, men timingen blir snabbt bättre och träningen under vintern har bevarat konditionen och en del av rappheten i benen. Nu är det bara att gneta på så kommer förhoppningsvis toppformen att infinna sig lagom till Lidingö MTB i början av maj.

Cyklade själv idag vilket passade mig bra då jag inte var på humör att snacka (mycket på jobbet just nu). Jag valde blåa stigen i hemmaskogarna - min favorit just nu. Försökte hålla uppe farten och pulsen så gott det gick för att få lite VO2-träning. Det gick så där. Humöret blev dock (som vanligt) bättre och bättre för varje tramptag. Finns det bättre stresshantering? Tror inte det.

Det blev knappt 13 km på knappt en en och en halv timme.

Nöjd och glad cyklist som cyklade solo idag.

En hel del utmanande partier idag.

Trolskt!

Avfarten strax efter Stångtjärnsstugan som jag lyckats missa två gånger i rad nu.

Rekognosering på Bosön

Idag passade jag på att rekognosera delar av banan inför Lidingö MTB i början av maj. 

Jag skulle ju ändå spendera två arbetsdagar i Stockholm så varför inte passa på att, dels få cykla i det härliga vårvädret, dels förbereda sig lite extra inför loppet och på så sätt möjligen skaffa sig en liten fördel gentemot övriga kombattanter.

Jag utgick från Lidingövallen, som kommer utgöra såväl start- som målområde vid loppet, följde bansträckningen mot Bosön och cyklade därefter "längs kusten" till Södra Sticklinge och därifrån raka spåret tillbaka till Lidingövallen. I närheten av Idrottsinstitutet på Bosön finns en av banans mest tekniska partier. Ett av målen med rek-rundan var således att prova ut lämpliga spårval vid detta parti. 

För dig som inte cyklat loppet (eller sprungit Lidingöloppet), kan jag meddela att banan är KUPERAD. Det är i och för sig inte så många riktigt långa backar á la startbackarna i Cykelvasan och Mörksuggejakten, men de är branta, kommer tätt och så är det ofta svårt att få med sig fart in i backarna på grund av att backarna ofta föregås av hala kurvor eller andra hinder. Sedan ingår ju även den ökända Abborrbacken i bansträckningen och denna är ju både brant och lång. 

Det blev en riktigt härlig cykeltur i lite ryckigt tempo till följd av alla övriga motionärer och flanörer som liksom jag begagnade spåret denna dag. Sammanlagt cyklade jag 21 km på knappt en och en halv timme.

Underbar utsikt och härlig försmak av våren.

Cyklade ca två av de drygt 6 milen som ingår i Lidingö MTB.

Rejält kuperat även för en annan som kommer från Falun.

Svårt att hålla uppe pulsen eftersom man samsas med gående och löpare och därför måste dra ner på farten titt som tätt.