Satmaran 2014

Idag gick den 15:e upplagan av MTB-loppet Satmaran av stapeln i Blötberget strax utanför Ludvika. Loppet är enligt arrangörerna Sveriges trevligaste MTB-lopp för tjejer. Banan är 41 km lång fördelat på tre loopar av varierande längd. På så sätt passerade cyklisterna målområdet två gånger innan de gick i mål, vilket var perfekt för oss i publiken.

Jag var på plats tillsammans med min dotter, min mamma och hennes man för att heja fram min sambo Lise och vår gemensamma vän Tina.

Lise och Tina kämpade på bra och slutade till sist 53:a respektive 28:a av totalt 82 startande. Bra jobbat!

Jag upplevde tävlingen som välarrangerad och stämningen hos publik, kommentatorer och deltagare var avslappnad och uppsluppen. Med lite mer marknadsföring borde tävlingen ha goda chanser att växa.

Lise trampar på duktigt med 13 km kvar till målet.

Målgång för Lise.

Äntligen torsdag igen!

Åter dags att hänga med Friluftsfrämjandet på torsdagscykling. Vi utgick från Lugnets camping och cyklade på några av stigarna runt omkring Lugnets skidstadion. Vädret var perfekt för cykling med sol och ca 17 grader varmt.

Jag kom iväg lite sent hemifrån och fick därför cykla på rejält för att hinna i tid till samlingen. Efter att först ha blivit besviken när den plats där jag trodde vi skulle samlas på var tom (trodde de hade hunnit ge sig iväg), blev jag åter glad när jag efter att lite på chans cyklat vidare och hittat gruppen lite längre in på området.

Cykelturen leddes denna gång av en kvinna som tävlar i cykelorientering, så det blev en något improviserad tur där ledaren valde stigar med hjälp av en karta allt eftersom vi avancerade. Det funkade utmärkt.

Redan i den första nedförsbacken fick dock en av oss sladd och ramlade varvid nästkommande cyklist, i ett desperat försök att undvika att köra på den som ramlat, gjorde en REJÄL vurpa och försvann ur sikte ner i ett djupt dike. Det såg lite lustigt ut, men alla insåg direkt att det var en allvarlig vurpa och att cyklisten mycket väl kunde vara skadad. Det verkade dock ha gått hyfsat denna gång. Cyklisten hade i och för sig slagit i ryggen i en sten, men inte värre än att han för egen maskin kunde cykla hem.

Efter detta debacle gick resten av cykelturen bra. Visst blev det ytterligare ett antal vurpor på de bitvis ganska svåra stigarna, men inga allvarligare sådana.

Totalt cyklade vi ca 16 km, vilket kändes betydligt längre i den kraftigt kuperade terrängen. Eftersom jag även cyklade till och från Lugnet blev det totalt 26 km för min del. Ett härligt fyspass som varade lite drygt två timmar. Sämre kan man ha det en vardagskväll.

MTB-lampor

Nämnde tidigare att det börjar bli dags att skaffa cykelbelysning för att motverka det antågande höstmörkret och därigenom fortsatt möjliggöra MTB-cykling på kvällarna efter jobbet. Dessutom är jag sugen på att testa "riktig" mörkercykling i skogen.

Ett grundrecept för bra belysning vid MTB-cykling är tydligen att ha en lampa med bred ljusbild på styret och en lampa med längre ljusbild som pannlampa (på hjälmen).

Har sedan tidigare Silvas Trail Speed Elite pannlampa som jag är supernöjd med, så jag tänkte i första hand komplettera denna med en lampa att fästa på styret.

Min pannlampa som fungerat utmärkt under vinterns skidturer och som jag hoppas fungerar även för MTB.

Enligt min uppfattning är det viktigt att en pannlampa, utöver att leverera tillräckligt mycket ljus, är lätt, smidig och enkel att använda i de situationer man tänkt använda den. Så om man enbart utgår från siffror om prestanda som typ den angiva belysningsstyrkan, ljusflödet eller liknande, är det nog lätt hänt att man gör ett felköp.

En lampa, som i första hand ska sitta fast på cykelstyret, behöver dock inte vara lika lätt och smidig som en pannlampa, så här borde man till större del kunna väga in lampans belysningsprestanda. Vidare borde lampans förväntade vatten- och stöttålighet samt fästenas funktion vara andra viktiga egenskaper att värdera i detta fall.

Efter tips från en kamrat och genomläsning av diverse tester har jag kommit fram till att jag vill ha en Bikeray IV Evo. Lampan har kanske inte bäst prestanda, men är sannolikt tillräckligt bra för mina behov och verkar dessutom vara driftsäker. Har hittat ett paket med lampa och diverse tillbehör på Cyklotekets webshop för 1650 SEK. Inte direkt gratis, men det ska tydligen vara ett ovanligt prisvärt alternativ enligt diverse recensenter.

Återkommer senare i höst med mitt omdöme.

Bikeray IV Evo.

Ett paket med lampa, batteripaket, laddare och diverse fästen.

http://www.bikeradar.com/mtb/gear/article/best-mountain-bike-lights-28195/

Solvarbo i Säters kommun

Idag följde jag och en vän upp ett tips om att det skulle finnas fina cykelstigar i skogarna runt Solvarbo i Säters kommun. Med tanke på att några av de bästa MTB-cyklisterna i landet kommer från just Säter, kändes det extra spännande att följa upp tipset och mina förväntningar på stigarna var höga.

Det visade sig dock vara svårare än vi trott att hitta stigarna. Ingen av de vi frågade visste något om några MTB-stigar. Efter att vi kört runt ett bra tag i de olika byarna runt Gustafs, hittade vi till slut en MTB-cyklist (som var ute och cyklade) som kunde vägleda oss. 

Vi parkerade i närheten av en sjö som vi kunde se mellan träden i en gles tallskog. De stigar vi valt att testa började tydligen med en brant backe med lös sand som underlag. Medan vi plockade ner våra cyklar från biltaket och i övrigt gjorde oss redo för cykelturen, kom det en man och en kvinna gående nedför backen. De berättade att de brukade cykla i området och sa glatt och lite retsamt att de tänkte stanna och se om vi klarade att cykla hela vägen upp för backen.

Som ni som läst mina tidigare inlägg på bloggen vet, suger jag fett på att cykla uppför branta backar, så jag försökte inte ens utan mumlade bara något om att jag inte vill göra något sådant utan att först ha värmt upp (fegis, javisst). 

Min något modigare och för all del även mer talangfulle vän var dock inte sen att anta utmaningen. Det var lite småkomiskt att se hur det kraftfulla och optimistiska (läs gärna övermodiga) försöket abrupt kom till ända i den lösa sanden innan han ens kommit halvvägs. Vi fick således båda börja cykelturen med att leda våra cyklar.

Efter ytterligare några hundra meter med besvärlig sand, tog sig stigarna mer och mer och blev så småningom riktigt bra. Terrängen var relativt kuperad och underlaget varierade mellan tallskogens typiska packade sand och mera normal jord med rötter och stenar. Svårighetsgraden bedömer jag motsvarar typ en blå stig. Inte allt för svårt, men det skadar inte (blir roligare) om man har lite  MTB-vana, med andra ord.

När vi efter 15 km cykling närmade oss utgångspunkten och den parkeringsplats där vi lämnat bilen, kom vi plötsligt och oväntat fram till en härlig sandstrand. Ingen av oss hade hört talas om en så fin badplats här. Detta blir helt klart ett nytt utflyktsmål för oss och våra familjer!

Summa summarum får de aktuella stigarna väl godkänt i betyg. Kombinationen badplats och cykelstigar känns klockren. Betyget dras dock ner något av att stigarna inte är skyltade och det inte finns information om dem vid parkeringsplatsen. 

Dagarna blir kortare

Idag var det dags att hänga med Friluftsfrämjandets MTB-grupp ut på en halkig kvällstur i skogarna runt Stångtjärn, Pilbo och Lilltorpet.

Vi var 18 glada cyklister när vi startade och 15 lite tröttare men lika glada dito när vi drygt två timmar senare återsamlades för att avrunda turen. De återstående tre hade droppat av längs vägen mot slutet av turen.

Vädret var betydligt bättre än det varit den senaste veckan, med växlande molninghet och runt 15-16 grader varmt. Det hade dock regnat en del under eftermiddagen så stigarna var blöta och leriga med en massa hala rötter och stenar.

Vi cyklade totalt ca 18 km nästan uteslutande på stig så det blev ett rejält fyspass. Som vanligt med Friluftsfrämjandet går det undan när det blir stökigt eller nedförsbackar, vilket var extra utmanande för mig idag eftersom jag körde på en av sönernas 26 tums hard-tail.

Det börjar märkas att dagarna blir kortare nu. Funderar på att skaffa en rejäl pannlampa inför höstens cykelturer och vinterns skidturer. Köpte i och för sig en i vintras som funkade kanon för skidåkning, men som jag tror kan ha en lite för smal ljusbild för att fungera för MTB. Det blir till att börja läsa tester med andra ord.

Nä, nu ska jag hoppa in och dominera i den högljudda "guess the song"-matchen som pågår här i vardagsrummet.

Dagen efter

Hade svårt att sova inatt konstigt nog. Spring i benen och en massa tankar som snurrade i huvudet. Jag är så klart ruskigt nöjd och glad över gårdagens prestation, men som vanligt funderar jag omedelbart på vad jag kunde ha gjort annorlunda och vad jag kan förbättra till nästa gång. Knasigt kanske, men typiskt mig. 

Vi hade planerat att antingen köra Down Hill eller cykla MTB idag. Dagsformen skulle få avgöra valet. Ömmande knän medförde att det blev återhämtningscykling för min och sambons del, medan sonen valde DH.

Dagens cykeltur förlades till ett gråmulet Rörbäcksnäs där vi valde den 15 km långa stigen Kalugapasset som vi även cyklade då vi var här förra gången. 

Utöver de ömmande knäna, kände jag mig hyfsat pigg i kroppen. Vi cyklade de lite drygt 15 km i makligt tempo. Stigen var lika rolig som vi minns den. 

Sist vi cyklade stigen valde vi att gena mot slutet, eftersom vi tyckte att stigen var lite svår för vår yngsta son. Denna gång cyklade vi dock hela stigen och kan konstatera att vi gjorde rätt som genade förra gången. Det var nämligen en rad riktigt svåra partier som återstod. Roligt och utmanande tyckte jag, läskigt tyckte min sambo.

Nä, nu ska njuta resten av dagen. Därefter är det dock dags att börja fundera på vilka nya målsättningar jag ska sätta upp och hur jag på bästa sätt ska nå dessa.

Cykelvasan 2014

Så var den då avklarad, Cykelvasan 2014. Vädret var kanske inte det bästa inför starten. Åtta plusgrader och regn från en gråmulen himmel. Det tog sig dock under dagen och väl i Mora var det riktigt behagligt.

Klockan ringde 0630 efter en natt med lite orolig sömn. Till min lättnad kände jag mig dock något bättre (kryare) än de senaste dagarna.

Efter frukost, uppvätskning och packning bar det iväg mot starten. Min sambo ställde snällt upp och skjutsade mig. Trots att vi startat i god tid drog vi, några kilometer från startområdet, slutsatsen att vi inte skulle hinna fram i tid om vi fortsatte med bilen pågrund av den långa kön av bilar som knappt sniglade sig framåt.

Nöjd över att snabbt ha hittat en parkeringsplats, lastade jag av cykeln, tog på mig camelbacken och skulle till att ta på mig hjälm, glasögon och handskar när jag blev alldeles kall i kroppen. JAG HADE ÅKT IFRÅN HJÄLMEN (och glasögonen och handskarna)!! Vad gör jag nu? Jag pendlade mellan uppgivenhet och kamplust, men kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle kunna lösa detta.

Jag bestämde mig för att cykla till startområdet på vinst och förlust...

Efter att troligen blivit idiotförklarad, dels för att jag kom cyklande utan hjälm och dels för att jag frågade vilt främmande människor om de kunde tänka sig att sälja sin hjälm till mig trots att jag inte hade några kontanter, fick jag syn på Tvåhjulsmästarnas tält. Med nyväckt hopp och raska steg gick jag mot detta. Besvikelsen blev dock stor när de svarade nekande på min fråga om de möjligen hade en hjälm till salu.

Slokörad gick jag vidare utan att hitta något. Plötsligt ropar någon på mig. Det var personen från Tvåhjulsmästarna som jag nyss hade pratat med. De hade fixat en hjälm åt mig! Tvåhjulsmästarna är numera min nya favoritcykelhandlare alla kategorier!

Med en ny hjälm och nya glasögon gav jag mig med andan i halsen iväg till min startfålla. Efter att den värsta stressen lagt sig valde jag att vända detta till något positivt. Jag skulle ju trots allt få chansen att cykla. Jag återkom till denna positiva känsla flera gånger under loppet, vilket gav lite extra kraft när jag hade en svacka.

Jag startade i startgrupp 8 vilket är tredje startgruppen för motionärer, så jag anade att de flesta skulle cykla lite för snabbt för mig och att jag skulle få välja ryggar med omsorg för att inte spränga mig. Jag kände dock ganska tidigt att det skulle kunna gå vägen idag och jag fick rätt. 

Gick imål på tiden 3.30.40!!! Nästan trettio minuter snabbare än min målsättning och hela en timme och tjugo minuter snabbare än förra året, vilket placerade mig på 1337 plats (271 i min klass). Bonusnöjd är jag över att placerat mig 286:a i Preem Hill Race. Jag som ju suger på att cykla uppför.

Jag och en god vän som båda nådde vårt mål att cykla på under fyra timmar.

Bitvis blött och lerigt idag.

Ok, lets go

Jaha, nähä, då är det dags. En sista natts vila, lite frukost och sedan upp till bevis på Cykelvasan.

Redan under bilresan hem från förra årets CV bestämde jag mig för att försöka klara loppet under fyra timmar att jämföra med 4.50 i det då just avklarade loppet. Ambitiöst, javisst, men också inspirerande. 

Sedan dess har jag jobbat målmedvetet för att skapa förutsättningar att klara målet. Många timmar träning har det blivit. Först i gymmet, därefter i skidspåret och sedan mitten av mars på cykeln.

Jag lyckades skrapa ihop 197 mils cykling varav drygt 150 i form av MTB. Roligt har det varit, men jag måste erkänna att det kommer kännas tungt om jag inte klarar målet imorgon.

Idag cyklade en av sönerna och min kära sambo Cykelvasan 45 km med bravur. Sonen på 1.59 och sambo på 2.18 vilket gav placeringarna 38 respektive 54 i deras klasser. Bravo!

Dålig timing

Med två dagar kvar till Cykelvasan vill man INTE börja känna sig hängig!

Under och efter dagens cykeltur, som förövrigt blir det sista riktiga träningspasset innan CV, kändes dock kroppen inte alls som den borde. Jag pendlade raskt fram och åter mellan att känna mig urstark och totalt orkeslös. Jag irriterade mig på småsaker och blev allt mer modstulen. Väl hemkommen körde hjärtat en oavbruten kavalkad av dåliga trumsolon och det kändes som att feberfrossa när som helst skulle kunna bryta ut.

Hoppas nu på att det bara är någon form av överbelastning eller kortvarig magåkomma eller liknande som jag kan vila mig i form från. För det vore ju själva f-n om jag utan problem kunnat ställa upp i fem långlopp under uppladdningen för CVn och sedan går och blir sjuk inför själva finalen.

Ja, ja, packning pågår hur som helst för fullt inför morgondagens resa till Sälen. 

Dagens cykeltur förlades förresten till Lugnets röda slinga. Totalt blev det 28 km cykling. Med facit i hand var detta kanske lite för tufft för mig. Tanken var dock att få till en tidsefftektiv lagom tuff genomkörare som utgångspunkt för ett försök till tre dagars kolhydratuppladdning. 

Finnmarksturen 2014

Idag cyklade jag ett av landets mest anrika MTB-lopp, Finnmarksturen i Ludvika. Vädret bjöd på växlande molnighet, svag vind och ca 20 plusgrader. Banan var i mycket bra skick och det var varken dammigt eller lerigt.

Det var ganska mycket publik, vilket är något jag uppskattar mer och mer för varje lopp. Extra trevligt var det med de buskspelare som dök upp lite var stans längs med banan. Inte minst den vackra fiolspelande (tror jag) kvinnliga versionen av Näcken. Det var tur att arrangörerna placerat henne vid ett av de enklare partierna av banan. Lite på gränsen kanske, men ett roligt och flörtigt inslag som gav välbehövlig distraktion.

Jag lyckades nå ett av säsongens mål i och med att jag placerade mig topp 100 i motionsklassen. Det var förvisso med minsta möjliga marginal, men ändå topp 100. Hurra!

Uppdatering: Fuck! Resultatlistan är tydligen reviderad och jag blev istället 101:a. Målet att ta sig in topp 100 kvarstår således.

Detta var det hittills tyngsta och tekniskt svåraste MTB-lopp jag kört. De två sista backarna, som båda kommer efter ca sex mils tung cykling, malde ner mina benmuskler till köttfärs och testade verkligen min viljestyrka till det yttersta. 

Det var extra knäckande att, efter att (halvdöd) nästan klarat av vad jag trodde var banans sista tuffa backe, höra en person i publiken ropa "ni ligger lite efter, men ni tar dem i Leos backe" och då inse att den tuffaste backen alltså återstod.

Gick i väggen i början av Leos backe och tog mig knappt upp trots att jag cyklade i krypfart på lägsta växeln. Jag misstänker att jag gick ut aningen för hårt de första 4-5 kilometrarna, men en bidragande orsak till "väggningen" var helt klart att jag hade räknat med att det skulle finnas fler vätskekontroller (där jag skulle kunna fylla på med banan och sportdryck) än det gjorde . Lite för dåligt påläst med andra ord.

Trots att jag gick in i väggen och medelhastigheten blev lite för låg för att räcka till under 4 timmar på Cykelvasan känner jag mig stärkt inför detta lopp. Rätt disponerat och förutsatt materialet håller och loppet inte regnar bort, tror jag faktiskt att jag kommer klara det.

Gjorde förresten ett försök att konvertera mina nya Swalbe Thunder Burt till slanglösa tidigare i veckan, men fick ge upp detta igår (fick dem inte tillräckligt täta) och istället sätta i slangar. Jag är nöjd med hur däcken fungerade idag, även om jag tycker att de var lite väl hala på lösgrus, vilket i och för sig kan bero på att jag körde på högre tryck i däcken än normat (närmare tre kilo).

Summa summarum var Finnmarksturen ett utmanande cykellopp, där jag är mer än nöjd med mitt resultat och att jag motstod impulsen att lägga mig i diket och grina i början av Leos (banans sista) backe.

Cykelvasan närmar sig

Det börjar verkligen dra ihop sig nu. Efter ett års förberedelser är det nu bara en vecka kvar till årets cykelvasa!

Snart kan jag inte göra mer för att påverka mina möjligheter att lyckas uppnå mitt mål att cykla mellan Sälen och Mora på mindre är fyra timmar.

Denna vecka har jag dock gjort mitt bästa för att slipa på formen och för att se till att cykeln är så bra som möjligt. I tisdags körde jag 7 st 30 sekunders intervaller med ca en minuts vila mellan och idag cyklade jag drygt sex mil i skapligt tempo tillsammans med en god vän. Cykeln har äntligen fått ett nytt bakhjul och så har jag köpt ett par nya tävlingsdäck (Thunder Burt) som jag dessutom konverterat till slanglösa.

I helgen kommer jag köra intervaller på lördagen och sedan delta i långloppet Finnmarksturen i Ludvika på söndagen. Det blir intressant att se hur väl de nya slanglösa däcken kommer fungera.

Resten av veckan blir det nog intervaller på tisdag och fredag och ett lite längre pass på onsdagen. Utöver detta ska jag vila och äta nyttigt så mycket jag kan.

Jag åker upp till Sälen redan på torsdag eftermiddag tillsammans med sambon och en av sönerna, vilka förövrigt ska cykla halvvasan på fredagen.

Vätskepåfyllning under dagens cykeltur.

Kvalitet

Ibland känner man direkt att kvalitén på det pågående träningspasset är ovanligt god. Dagens träningspass var det bästa på länge. 

Jag cyklade till 90-95% på tekniskt utmanande singletrack och därtill till stor del i (bitvis branta) backar. Passet varade inte längre än 45 minuter, men tempot var så pass uppskruvat och intensiteten så hög att detta mer än väl räckte till. 

Halvvägs in i passet, var jag så trött att jag körde omkull när jag skulle vända cykeln i farten (en normalt sett enkel manöver) och mot slutet av passet fungerade inte koordinationen bättre än att jag helt sonika körde i diket ett par gånger.

Väl hemma igen var jag bokstavligen hög på endorfin, vilket gav en grymt skön välbefinnandekänsla, som faktiskt fortfarande sitter i. Det är förmodligen pass som detta som skapar det man kallar träningsmarkomani.

Törnbergs väg

Ca tre kilometer nordöst om Grycksbo finns en mytomspunnen stig som heter Törnbergs väg.

Den tre kilometer långa Törnbergs väg byggdes för hand av Grycksboarbetaren Isidor Törnberg 1930 och under de 50 år han vandrade från och till bostaden vid Rogssjön.

Stigen som är jämn och fin med få stenar och rötter börjar vid Långtjärnbergsvägen och slingrar sig sedan fram över kalhyggen och skog och slutar vid en skogsbilväg vid Rogsjön.

Cyklade idag stigen för fjärde eller femte gången och tycker fortfarande att det är lika roligt. Stigen inbjuder verkligen till att cykla fort och man får en härlig fartkänsla i de mjuka kurvorna.

Utöver stigen och sträckan till och från denna cyklade jag ett extra varv runt Varpan på vägen hem. Sammantaget blev det således lite drygt fem mils cykling i lugnt tempo.