Det var ganska mycket publik, vilket är något jag uppskattar mer och mer för varje lopp. Extra trevligt var det med de buskspelare som dök upp lite var stans längs med banan. Inte minst den vackra fiolspelande (tror jag) kvinnliga versionen av Näcken. Det var tur att arrangörerna placerat henne vid ett av de enklare partierna av banan. Lite på gränsen kanske, men ett roligt och flörtigt inslag som gav välbehövlig distraktion.
Jag lyckades nå ett av säsongens mål i och med att jag placerade mig topp 100 i motionsklassen. Det var förvisso med minsta möjliga marginal, men ändå topp 100. Hurra!
Uppdatering: Fuck! Resultatlistan är tydligen reviderad och jag blev istället 101:a. Målet att ta sig in topp 100 kvarstår således.
Detta var det hittills tyngsta och tekniskt svåraste MTB-lopp jag kört. De två sista backarna, som båda kommer efter ca sex mils tung cykling, malde ner mina benmuskler till köttfärs och testade verkligen min viljestyrka till det yttersta.
Det var extra knäckande att, efter att (halvdöd) nästan klarat av vad jag trodde var banans sista tuffa backe, höra en person i publiken ropa "ni ligger lite efter, men ni tar dem i Leos backe" och då inse att den tuffaste backen alltså återstod.
Gick i väggen i början av Leos backe och tog mig knappt upp trots att jag cyklade i krypfart på lägsta växeln. Jag misstänker att jag gick ut aningen för hårt de första 4-5 kilometrarna, men en bidragande orsak till "väggningen" var helt klart att jag hade räknat med att det skulle finnas fler vätskekontroller (där jag skulle kunna fylla på med banan och sportdryck) än det gjorde . Lite för dåligt påläst med andra ord.
Trots att jag gick in i väggen och medelhastigheten blev lite för låg för att räcka till under 4 timmar på Cykelvasan känner jag mig stärkt inför detta lopp. Rätt disponerat och förutsatt materialet håller och loppet inte regnar bort, tror jag faktiskt att jag kommer klara det.
Gjorde förresten ett försök att konvertera mina nya Swalbe Thunder Burt till slanglösa tidigare i veckan, men fick ge upp detta igår (fick dem inte tillräckligt täta) och istället sätta i slangar. Jag är nöjd med hur däcken fungerade idag, även om jag tycker att de var lite väl hala på lösgrus, vilket i och för sig kan bero på att jag körde på högre tryck i däcken än normat (närmare tre kilo).
Summa summarum var Finnmarksturen ett utmanande cykellopp, där jag är mer än nöjd med mitt resultat och att jag motstod impulsen att lägga mig i diket och grina i början av Leos (banans sista) backe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar