Jag cyklade till 90-95% på tekniskt utmanande singletrack och därtill till stor del i (bitvis branta) backar. Passet varade inte längre än 45 minuter, men tempot var så pass uppskruvat och intensiteten så hög att detta mer än väl räckte till.
Halvvägs in i passet, var jag så trött att jag körde omkull när jag skulle vända cykeln i farten (en normalt sett enkel manöver) och mot slutet av passet fungerade inte koordinationen bättre än att jag helt sonika körde i diket ett par gånger.
Väl hemma igen var jag bokstavligen hög på endorfin, vilket gav en grymt skön välbefinnandekänsla, som faktiskt fortfarande sitter i. Det är förmodligen pass som detta som skapar det man kallar träningsmarkomani.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar