Äntligen börjar det vara möjligt att cykla på allvar i skogen igen! Visst, det finns en hel del snö och is kvar i terrängen, men till stora delar är det nu bart och (faktiskt) ganska torrt.
All respekt för landsvägs- och grusvägscykling, men ingen av dessa är lika roliga som cykling på riktiga skogsstigar. Jag vill dessutom hävda att man får bättre konditionsträning av stigcykling. Som lök på laxen, ger stigcykling hela kroppen ett rejält styrketräningspass.
Jag funderade under dagens cykelpass på vad det är som gör stigcykling så roligt och kom fram till att det nog beror på att man blir stimulerad av att hela tiden behöva vara alert och ta en massa snabba beslut om vägval och om huruvida man ska bromsa eller gasa, flytta kroppens tyngdpunkt, rycka upp framhjulet eller lätta på bakhjulet, osv. Dessutom tror jag att risken att krascha eller kollidera med något bidrar till att höja spänningen och därigenom gör det extra roligt.
Idag blev det totalt ca 11 km cyklande i hemmaskogarna. Mot slutet av turen kändes det i händer och underarmar att detta var årets första riktiga stigcyklingspass (helt slut). Jag kan även konstatera att dubbdäck i kombination med stora stenar och branta uppförsbackar är svinhalt och att det är dags att byta till sommardäck.
En nyfunnen stig som mynnade i den välbekanta kraftledningsgatan vid Stångtjärn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar