Ingen äger mig

Efter en dryg veckas sjukfrånvaro, väntade (inte helt oväntat) ett överfullt skrivbord på mig när jag igår gjorde comeback på kontoret. Det blev således en lång arbetsdag igår och jag förväntar mig ytterligare ett antal långa arbetsdagar innan jag är ikapp igen. Besviket konstaterade jag att jag nog inte skulle få möjlighet att njuta av det fina vädret som jag kunde se genom kontorsfönstret...

Fast vänta lite nu! Varför skulle jag inte få njuta av det fina vädret? Jag har ju alla möjligheter i världen att lägga upp mina dagar efter egna önskemål och behov. Åtminstone så länge som jag levererar det jag ska.

Jag bestämde mig för att bryta mina osynliga bojor och således byta den tråkiga kontorsmiljön mot härliga skogsstigar dränkta i vårsol. Glad i hågen bytte jag därför om och kastade mig upp på cykeln.

Det blev som förväntat en riktigt härlig tur, nästan uteslutande på stig och singletrack. Jag cyklade med ett brett leende och njöt av varje minut. Ja, nej okej, kanske inte just under de stunder när det kändes som att lungorna skulle explodera efter de brantaste backarna (tappat en del form tydligen), men resterande tid.

Jag cyklade i "krångelskogen", via nybygget upp till kraftledningsgatan och därifrån på random stigar tillbaks till krångelskogen. Det blev sammanlagt 7-8 kilometer under drygt 45 minuter. Det fanns en del snö och is kvar på stigarna, men isen var sträv så dubbdäcken fick bra fäste.

Härlig stig, dränkt i vårsolens sken.